söndag 19 mars 2017

Retrospelsmässan satsar på rekordtillströmning

När Retrospelsmässan kommer tillbaka, två år efter förra upplagan, är det i en ny lokal på Frihamnspiren i Göteborg som rymmer betydligt fler säljare och besökare än tidigare. Tidigare har det som bekant funnits många fler som vill sälja än det har funnits bord – se t.ex. detta inlägg. Nu har antalet bord ökats rejält till 149 stycken, och det är fortfarande drygt 20 stycken som är vita på kartan (ej bokade får man förmoda). Reglerna säger att man inte får boka mer än ett bord om man inte köper ett sponsorpaket, så det blir många olika säljare och förhoppningsvis många olika saker som saluförs.

Mot bakgrund av den svaga utvecklingen för Traderas spelmarknad kan det tyckas tveksamt att expandera Retrospelsmässan, men egentligen bara under förutsättning att Tradera är en tillförlitlig indikator på intresset för NES och SNES med mera överlag; nu finns det emellertid goda skäl för både köpare (fastprisannonserna tar över) och säljare (hög provision) att välja bort Tradera och minskande aktivitet där kanske är en isolerad företeelse. Aktiviteten på sndb är inte heller någon god indikator, då antalet besökare på Retrospelsmässan tidigare har överstigit antalet sndb-medlemmar flera gånger om.

Jag har i alla fall bord på mässan (nummer 89) och hoppas förstås att satsningen på en större mässa går hem. För återkommande besökare kommer det antagligen att finnas nytt att upptäcka också i mässdelen, eftersom organisationen bakom mässan har ändrats ganska mycket. 

Marknad på SNES.

söndag 26 februari 2017

Traderas spelmarknad januari och februari 2017

Så här fördelar sig auktionerna och annonserna när man söker på avslutade både med och utan bud, med 1 krona som lägsta pris. Auktionerna och annonserna är något färre än för ett år sedan, men i flera kategorier har det hänt ganska mycket. Både NES och SNES har krympt ordentligt.

TV-spel & Datorspel: 91200
Nintendo Wii: 9921
PlayStation 3 - PS3: 9332
Xbox 360: 8705
PlayStation 2 - PS2: 8168
PC-spel: 7802
Nintendo - NES: 7389
PlayStation 4 - PS4: 6430
Super Nintendo - SNES: 4238
Nintendo 64: 2947
Xbox One: 2823
Nintendo DS: 2678
PlayStation - PSone: 2328
Övrigt: 2124
Game Boy: 1942
Nintendo Gamecube: 1923
Nintendo Wii U: 1804
Xbox: 1733
Sega - Mega Drive: 1684
Nintendo 3DS: 1660
Game Boy Advance: 1253
Övriga märken: 1078
PlayStation Portable - PSP: 748
Sega Dreamcast: 641
Sega - Master System: 508
PlayStation VITA: 473
Pocketspel: 421
Litteratur: 345
Mac-spel: 27

Men det är alltså utbudet, och när man sorterar bort allt utan bud ser det ut så här:

TV-spel & Datorspel: 31285
Nintendo Wii: 4319
Nintendo - NES: 3631
PlayStation 4 - PS4: 2976
PlayStation 3 - PS3: 2926
Xbox 360: 2210
Super Nintendo - SNES: 1878
PlayStation 2 - PS2: 1639
Nintendo 64: 1455
PC-spel: 1246
Xbox One: 1130
Nintendo DS: 832
Nintendo Wii U: 832
Game Boy: 772
Sega - Mega Drive: 771
PlayStation - PSone: 649
Nintendo Gamecube: 626
Nintendo 3DS: 602
Övrigt: 519
Game Boy Advance: 428
Xbox: 402
Övriga märken: 331
Pocketspel: 281
PlayStation Portable - PSP: 193
Sega - Master System: 191
Sega Dreamcast: 176
PlayStation VITA: 174
Litteratur: 88
Mac-spel: 7

Här är den procentuella minskningen för NES och SNES mycket större: NES hade för ett år sedan 5637 sålda objekt, SNES 3318. NES är därmed bara lite större nu än SNES var då. Faktum är att inte någon tidigare genomgång av Traderas marknad visar så här låga siffror för NES och SNES under motsvarande period (januari och februari), så det ser ut som att Tradera blir allt mindre relevant som handelsplats för spelsamlarna. Helt visst är att sndb inte har vuxit i paritet med Traderas minskning, så man kan anta att handeln med NES och SNES som helhet har minskat kraftigt det senaaste året. Facebook sägs förvisso ha vuxit, helt oförklarligt, men hur mycket?

Nåväl, till specifika dyra objekt per kategori. Lägsta pris 1000 kronor och minst ett bud ger följande resultat:

TV-spel & Datorspel: 1277
Nintendo - NES: 243
PlayStation 4 - PS4: 240
Nintendo Wii U: 103
Xbox One: 102
Nintendo 3DS: 95
Super Nintendo - SNES: 81
PlayStation 3 - PS3: 66
Nintendo Wii: 55
Nintendo 64: 45
PlayStation VITA: 31
Pocketspel: 25
Övriga märken: 24
Xbox 360: 23
Övrigt: 22
Sega - Mega Drive: 20
Nintendo Gamecube: 18
PC-spel: 17
Game Boy: 11
Game Boy Advance: 9
PlayStation - PSone: 9
PlayStation 2 - PS2: 9
Sega Dreamcast: 8
Nintendo DS: 7
Sega - Master System: 6
PlayStation Portable - PSP: 3
Xbox: 3
Litteratur: 2

NES i topp alltså, fortfarande ”dopad” av återutgivningen, följt av fyra konsoler tillhörande den åttonde (nuvarande) generationen och sedan SNES. Eftersom den senaste konsolgenerationen alltid har förhållandevis höga priser på hårdvaran, och har försvinnande få spel med samlarvärde (enstaka ”limited edition” och ”collectors edition” som också har höga nypriser) så är SNES som alltid solklar tvåa som samlarkonsol. NUS lika klar trea (vissa vill hävda Game & Watch, men med en femtedel så många sålda objekt som NUS totalt sett har de inte mycket att komma med).

Av kategorierna försvinner bara Mac-spel, som ju borde ingå i Övrigt eller Övriga märken, medan båda objekten i Litteratur är Nintendobiblioteket 4, som kostar strax över tusenlappen om den är i bra skick (men inte ny). I de följande tre kategorierna Xbox, PSP och Sega Master System finns inget att lyfta fram, och i Nintendo DS är det som tidigare Pokémon Heartgold och Soulsilver som säljs för över tusenlappen. Dreamcast och PS2 har bara konsolpaket.

I PS One är Castlevania – Symphony of the Night det enda enskilda spelet; fyra stycken såldes för mellan 1200 och 1589 kronor. Det är ju känt som ett av de bästa spelen till konsolen, men så här överlägset prismässigt har det inte varit tidigare. GBA har bara paket, med eller utan konsol. I Game Boy märks det att fler har upptäckt hur bra Game Boy Micro är, för den är nu den dyraste Game Boy-konsolen. Bamse är kanske inget förstahandsval att spela på Game Boy Micro, men det blev det dyraste spelet nu med sina 3454 kronor.

PC har lite olika WoW-utgåvor för ett par tusen, inget speciellt. Resident Evil (i sån där stor kartong som var standard på 90-talet) har inte setts på den här nivån tidigare. I Gamecube såldes Zelda Four Swords och Mario Party 7 för tusen och någon hundring. I Mega Drive finns några stycken enskilda spel för upp till cirka 1500 kronor, samt ett par ganska stora paket. I Övrigt finns inget speciellt. I Xbox 360 har bara konsolpaket sålts.

I Övriga märken finns en del spel till Saturn. Någon kanske fortfarande väntar sig att Radiant Silvergun ska vara exceptionellt dyrt, men det gick för 1400 kronor. Dyraste spelet till ”övriga märken” var The Great Giana Sisters, som inte var placerat i Övriga märken utan i Retrodatorer (en kategori utanför TV-spel & Datorspel). Det kostade 2701 kronor. I Pocketspel finns inte så mycket mer än Mickey Mouse Panorama, som såldes för utropspriset 6000 kronor. PS VITA har bara konsolpaket.

Nintendo 64 består till övervägande delen av konsolpaket, med bara 11 objekt i underkategorin Spel. Zelda Special Value Pak nådde bara 2703 kronor, ganska lite för ett så ovanligt objekt. Bland spelen ser man ett komplett Conker’s Bad Fur Day för 1414 kronor, vilket är billigare än vad lösa kassetter har gått för tidigare, men så var också kartongen mycket sliten. Starcraft 64 var till salu ett par gånger utan att reservationspriset uppnåddes, men sedan blev priset 4950 kronor i auktion utan reservationspris.

I Wii och PS3 finns det inget att lyfta fram.

I SNES hänvisas det i en auktion rörande Zelda Gold Pack till ett tv-program (”Bytt är bytt”) där någon ska ha kommit med en värdering som saknar förankring i faktiska affärer med spelet. Även om många tv-tittare tror på det som visas och sägs i tv så tror de kanske mer på värderingen när de ska sälja än när de ska köpa. I alla fall har spelet ännu inte blivit sålt. Nu fanns det emellertid ännu ett Zelda Gold Pack till salu, och där lyckades köpare och säljare hitta en prisnivå som passade båda, nämligen 25 000 kronor. Köparen Gamecet var samma som köpte Zelda Special Value Pak för 2703 kronor, och de här två objekten är det enda han har köpt på Tradera, så det är en samlare som tycks ha sin inriktning klar.

I kategorierna 3DS, Xbox One, Wii U och PS4 finns i stort sett inget att uppmärksamma. Några enstaka är The Last Guardian Collectors Edition och Final Fantasy XV Ultimate Collector's Edition i PS4, och Fire Emblem Fates Limited Edition i 3DS.

I NES finns det fortfarande väldigt många NES Classic Mini, återutgivningen från 2016 som Nintendo tycks ha gravt underskattat efterfrågan på. Uppskattningsvis såldes drygt ett hundratal på Tradera under januari och februari, väldigt högt över nypriset på 800 kronor. Det ovanligaste av Bergsalas ESP-spel, Double Dragon, såldes för 5234 kronor, vilket är lite om man jämför med för två år sedan men mycket om man jämför med för fem år sedan. Priset var nu i paritet med nästan 20 gånger vanligare Donkey Kong för 5100 kronor, som var i mycket bättre skick. Mr. Gimmick finns faktiskt inte med bland de dyraste titlarna den här gången. Det beror mest på att det inte såldes något komplett exemplar, men det kan också vara så att fler och fler saknar de extra ljudkanalerna som det japanska originalet har, vars betydelse framgår tydligt om man jämför japanska musiken med den i SCN-versionen. Nathan Altice skriver om Gimmick i boken I Am Error att ”as an NES game pak, the game received a mapper downgrade to Sunsoft’s FME-7, identical to the 5B minus the audio channels. As with most NES porting casualties, Gimmick!’s exceptional gameplay survived, but its distinctive voice was lost.” Nu har väl I Am Error inte fått någon vidare spridning bland svenska samlare, men vetskapen om ljudkanalerna kan ju finnas ändå.

Det här kan vara den sista genomgången av det här slaget. Det beror inte på den kraftiga nedgången i handeln med NES och SNES, men det är lägligt för Spelsamlarbloggen att det som förefaller vara en betydande marginalisering av Tradera sammanfaller med det som gör bevakningen av Tradera orimligt besvärlig, nämligen nedstängningen av den gamla varianten som är aviserad till 28 februari (alltså i övermorgon). Därefter ska man bara komma åt Tradera via den nya, smartphone-anpassade varianten, som inte erbjuder de funktioner och gränssnitt som behövs för att man någorlunda smidigt ska kunna överblicka marknaden.

torsdag 2 februari 2017

Nordiska utgåvor inte alltid givna att föredra

De senaste veckorna har en enkät varit aktiv på bloggen. Frågan och utfallet ser ut så här.

 


Vilken utgåva av Street Fighter II Turbo till SNES föredrar du?


Brittisk (SNSP-TI-UKV)
  2 (50%)

Nordisk (SNSP-TI-FAH med finsk svartvit manual)
  2 (50%)

Annan
  0 (0%)

Votes so far: 4
Poll closed

Parallellt ställdes (ungefär) samma fråga på sndb och då blev svaren så här.


Och så två bilder som visar de båda alternativen (ett tredje alternativ var tydligen inte aktuellt för någon). 



Försöker man att bortse från kontexten som det nutida spelsamlarklimatet innebär så är det svårt att landa i något annat än att UKV-utgåvan är den klart bättre: manual i färg och ingen missvisande text på kartongen. Ej heller fransk text på kassetten. Men nu är det vanligt att man väljer en nordisk utgåva alla gånger om sådan finns, även om den råkar vara finsk och man inte kan mer än att räkna till tre och säga ”får ej övertäckas” på finska.

Undersökningen hade kunnat visa att det för SNES spelar mindre roll om ett visst spel har haft nordisk release av officiell art, men med mycket få röster får man istället se hur marknaden hanterar den finska FAH-utgåvan. Street Fighter II Turbo når inte långt över tusenlappen i UKV-version (som är den som i avsaknad av SCN-version listas i Spelsamlarboken), men är den finska utgåvan mycket ovanlig så behöver inte UKV-priset vara någon vägledning.

onsdag 18 januari 2017

Sidan Dyraste spelen uppdaterad

Sidan Dyraste spelen någonsin på den svenska marknaden är nu uppdaterad med spel som har sålts för minst 10 000 kronor de senaste månaderna. En del affärer väljs bort därför att försäljningen inte har skett öppet och informationen är otillräcklig. Helst ska det gå att följa budgivningen och om budgivning inte har skett så bör åtminstone alla uppgifter kunna fyllas i för att det ska vara lönt att ta med affären.

Som påtalats tidigare så är affärerna med de högsta köpeskillingarna ingen vidare indikator på värdet, för de genomsnittliga priserna – även med hänsyn till skick – är mycket lägre. I många fall är det två budgivare som har dragit iväg så att den tredje högsta hamnar på kanske hälften av det vinnande budet. Ändå är sidan och inlägg som handlar om de dyraste spelen de mest lästa på bloggen, förmodligen för att många sökningar leder dit.

Bland de nu tillagda spelen finns World of Warcraft, som med 17100 kronor är jättemycket dyrare än något annat PC-spel. WoW torde med sin stora skara synnerligen hängivna spelare ha jämförelsevis väldigt många spelade timmar, men det är förstås omöjligt att säga säkert om det är det mest spelade spelet. Hursomhelst visade det sig även ha högt samlarvärde, och det är därmed inte längre enbart Nintendo på listan.

söndag 1 januari 2017

Altice och emulatorerna

”En Super Mario World-romfil är inget annat än en äkta datorbaserad piratkopia, och att tanka ner en sådan är lika fel som att ladda hem The Legend of Zelda: Majora’s Mask eller Golden Sun. Vill man ha ett rent samvete och visa respekt för sig själv samt utvecklarna undviker man att begå sådana brott.”

- Sigge Huaman på Super PLAYs postsida, september 2002

Bakgrunden till Sigge Huamans brev var att Super PLAY i det föregående numret, ett nummer ägnat åt spelhistoria, hade publicerat adressen till en hemsida där man kunde ladda ned en SNES-emulator. Brevet, och Tommy Rydlings svar på det, är intressant därför att det visar hur liten tolerans det fanns för emulatorer på den tiden. Fortfarande är det inte många som säger sig spela mycket NES på emulator, och i de svenska böckerna om NES nämns emulering nästan inte alls.

Därför blir man förvånad när man läser I Am Error och finner att författaren Nathan Altice formligen frossar i emulatorer, och att han gör vetenskap av det. Till exempel så används emulatorer för att studera hur spelen är uppbyggda av bakgrunder och sprites, och roms utgör en stor del av källförteckningen.

Altice påtalar flera gånger att Family Computer inte låter sig avgränsas till de processorer och kretskort som utgjorde den ursprungliga enheten. Entertainment System i USA och Europa är annorlunda uppbyggda och därutöver finns Sharp Twin Famicom och en hel del annan hårdvara som kan spela Famicom- och NES-kassetter. Därifrån vidgas fältet till att även omfatta hårdvara som kör NES-spel i digital form, till exempel senare generationers Nintendokonsoler och datorer med emulatorer. Och slutligen blir det även ett kapitel om TAS. Det är oturligt för Altice att NES Classic Mini utkom så kort efter boken, för återlanseringen torde ha ganska stor inverkan på många av de resonemang som förs i boken.

Altice är tydlig med att boken inte gör någon ansats till att vara heltäckande i fråga om sådant som vilka titlar som förekommer, utan varje nämnd titel ska vara av betydelse för det större sammanhanget. Det formuleras kärnfullt på sidan 8 i boken: ”Similarly, hardware and software examples are not chosen based on their gameplay merits or review metrics, but according to their relevance to the platform-specific topic. Fortunately, some of the best and most critically acclaimed games are also the most interesting to study.”

Kollar man i registret i slutet av boken ser det ut som att cirka 60 titlar nämns, de utmärker sig med kursiv stil, men ganska många fler nämns i förbifarten någonstans i boken, även en hel del arkadspel och spel till andra konsoler. Det finns som bekant en annan författare, Pat Contri, som tycker att alla titlar måste inkluderas för att det ska vara ”ultimate”, men min åsikt är att det är mycket bättre att skriva om de spel som faktiskt är betydelsefulla. I I Am Error hittar man alltså inget om svenska storsäljare som Teenage Mutant Hero Turtles och Chip ’n Dale, eller svenska kassa samlartitlar som The Lion King och Captain Skyhawk. Däremot får exempelvis Mr. Gimmick, som har en hel del att komma med, ett flertal sidor.

I Am Error verkar ha fått minimalt med uppmärksamhet i Sverige; det dröjde ganska länge innan jag upptäckte den, så att den ska påverka den allmänna inställningen till emulatorer framstår som föga troligt. Emulatorer och roms behandlas i alla fall ytterst seriös i boken och de har nog haft större betydelse än många, samlare och andra, har velat inse. Ändå går det inte att komma ifrån att emulatorer ibland är oseriösa på helt egna meriter. NESticle var först med savestates och mycket annat och kan rimligen inte utelämnas, så Altice väljer att bara beröra namnvalet och ikonen som hastigast och därefter gå vidare till vad emulatorn betydde för det kulturella utbytet mellan Japan och västvärlden med mera. 

”Anatomical icon” valde Altice att kalla den.