söndag 11 februari 2018

När är NES-samlingen komplett?

När man på frågan om A4-manualer väljer att svara ”Nej, jag samlar på Nintendo”, vad räknar man då som en komplett NES-samling? Jag har lagt upp en undersökning för att försöka utröna hur det förhåller sig därmed. Eller är det så att de flesta fortfarande inte skiljer på Bergsala och Nintendo?

Svarsalternativet 200 innebär alltså SCN-spelen och 210 inkluderar även de tio spelen med spansk flagga, som står med på samma sida. I 214 medräknas även Smurfarna, Astérix, Spider-Man: Return of the Sinister Six och George Foreman’s KO Boxing. Passar inget av alternativen så väljer man Annat, och förtydligar i en kommentar om man så önskar.

måndag 8 januari 2018

Spelsamlarmarknaden 2017: Ädelhet ett nyckelbegrepp

Sidan Dyraste spelen någonsin på den svenska marknaden är nu uppdaterad med ett ganska litet antal affärer från det senaste året, en konsekvens av att handeln sker allt mindre öppet och att många köpare väljer att vara anonyma. Det behöver inte finnas anledning att tvivla på säljarnas uppgifter, som uppges på bl.a. sndb, men hela marknaden blir mindre intressant att hålla koll på när budgivningar etc inte är tillgängliga för beskådan. Hursomhelst följer här ett försök att sätta fingret på vad som var utmärkande för spelsamlarmarknaden 2017, och i viss utsträckning ska det gå att hitta belägg för påståendena i de nyss tillagda affärerna, trots att affärerna är så få.

Ett centralt begrepp när man pratar om marknaden 2017 är ädelhet. Ädelhetsbegreppet utgår från de färdiga produkterna som lämnade Nintendos tillverkning i Japan; det som inte härstammar därifrån, eller har modifierats i efterhand av andra än japanska Nintendo, ses som mindre ädelt. Hypotesen är att prisutvecklingen 2017 styrdes mycket av ädelhet, med ökande priser på typiskt ädla Nintendospel som SCN-utgåvorna av Mr. Gimmick och Mega Man 5 – det kan man till och med hitta belägg för i de nyss tillagda affärerna. Det verkar samtidigt som att allt fler på frågan om A4-manualer svarar ”Nej, jag samlar på Nintendo” varmed de alltså dömer ut A4-manualerna på grund av att de kommer från svenska distributörer och inte Nintendo. Enstaka säljare rapporterar fortfarande mycket höga priser på spel med A4-manual, men då rör det sig om privata uppgörelser med köpare som ofta är anonyma.

Om hypotesen om ädelhet visar sig stämma, så är det förstås mycket mer än A4-manualer som ska drabbas av prisfall. Så verkar också ha skett med olicensierade spel och reproduktioner, som tidigare har sålts för priser som nu förefaller främmande; på listan över de dyraste spelen hittar man bland annat Metal Fighter för 16100 kronor (2014), Lille Nemo Drömmästaren för 11500 kronor (också 2014) och Bubble Bath Babes för 6000 kronor (2013). Därtill har reproduktioner, liksom andra piratkopior, nu förbjudits på flertalet mässor inklusive Retrospelsmässan. Däremot verkar Zelda Gold Pack så här långt ha klarat sig bra, trots att det med säkerhet inte härrör direkt från Nintendo; den stora kartongen är av okänt ursprung och guiden trycktes i Finland. Förmodligen har det betydelse att det är stor kvalitetsskillnad mellan Zelda Gold Pack och de särskrivna svartvita A4-manualerna, och det kan vara så att kvalitet är viktigare än ädelhet i bemärkelsen huruvida Nintendo står för tillverkningen. 

Ädelt.

tisdag 12 december 2017

Dyrare porto kan bli hårt slag för SNES-handeln

Från årsskiftet kommer ett frimärke att kosta 9 kronor, meddelar Postnord. Det låter kanske inte så farligt, men om man tar i beaktande att det behövs åtta frimärken för att skicka varje spel så inser man att det blir kännbart, i synnerhet när det rör sig om spel som har ett lågt värde.

När frimärkspriset höjdes från 6 till 7 kronor 2014 var det ett starkt tryck på spelsamlarmarknaden med kraftigt stigande priser, så dyrare frakt till trots utgjorde frakten en mindre del av det totala priset än ett par år tidigare. Den här kommande höjningen blir större, och marknaden fungerar redan nu före höjningen sämre än för ett par år sedan, något som yttrar sig i att fastprisannonserna tar över. För väldigt många SNES-titlar är marknadspriset i genomsnittligt skick (kvalitet 4) inte mer än ett par hundra kronor, och när omkostnaderna vid en försäljning då överstiger 100 kronor (utöver porto kan det tillkomma bland annat provision till handelsplatsen, emballage och överföringsavgift) är frågan för både köpare och säljare om det är lönt att alls agera på marknaden.

I samband med prishöjningen på frimärken 2014 pekade jag på hur man kan minska transaktionskostnaderna med bland annat rabattfrimärken, men efter den aviserade prishöjningen ökar dessa nu rejält i pris. Frimärken är sedan gammalt ett skydd mot hög inflation, vilket man nog får säga att det är nu; Postnord tar som exempel hur mycket en kvällstidning har ökat i pris (även på Youtube): ”År 2000 kostade ett frimärke 5 kronor och en kvällstidning 8 kronor. 2018 kostar ett frimärke 9 kronor och en kvällstidning 22 kronor. Att portot inte ökat lika mycket som en del andra vardagsprodukter beror på ett pristak i postförordningen som gör att portopriset alltid måste följa konsumentprisindex.”

Detta konsumentprisindex visar alltid att inflationen är ganska låg men är inte mycket att hänga i julgranen, eftersom det till stor del är rent meningslösa prylar som ligger till grund för beräkningen av KPI. Som jag skrev i inlägget Hur står det till med kvaliteten på spelandet? så kan man rentav argumentera för att det, om man alls ska idka okynneskonsumtion, är bättre att bränna de överflödiga pengarna på nätcasinon, eftersom man då slipper besväret med alla billiga och onödiga prylar (aktuellt så här i julklappstider). Mer resurseffektiv konsumtion än onlineslots är svår att tänka sig; skulle man hamna i samma situation som mannen i Celadon City så kan man åtminstone glädja sig åt att ens ekologiska fotavtryck är litet.

Sedan så är det inte bara hög inflation som förklarar prishöjningen på portot, utan även färre brev. Trots färre brev finns det ett par brevbärare plus tidningsbud som delar ut post till samma brevlådor varje dag, men det är för att de tävlar om vem som kan göra det bäst/billigast. Att dela ut post är ingen jättesvår sak och borde egentligen inte vara något att tävla om, i synnerhet inte när det är mindre och mindre som ska delas ut. Detta dubbelarbete är givetvis bidragande till prishöjningen.

Nu gissar jag att de billiga spelen till NES och SNES, vilka faktiskt utgör en stor del även av SCN-titlarna, nästan helt kommer att försvinna från auktionsmarknaden på internet nästa år. Det digra underlag som jag hade tillgång till för att sammanställa värderingstabellerna i Spelsamlarboken 2010 och 2014 kommer alltså inte att finnas kvar. Spelmässorna – RG, RSM och RSF – där även många av de lokala butiker som finns runtom i landet medverkar, kommer att bli ännu viktigare för SNES-handeln.

”The man at that table lost it all at the slots.” Från Pokémon (DMG, 1996).

torsdag 23 november 2017

"A4? Nej, jag samlar på Nintendo."



Under NES-tiden producerade Bergsala mängder av trycksaker med anknytning till deras roll som generalagent för Nintendo, och många som samlar på Nintendo samlar också på material från Bergsala. Nintendoklubbens medlemsblad började ges ut 1988 och bilden ovan visar omslaget i april 1994. Vid den tidpunkten började Bergsala producera en ny sorts trycksaker, nämligen A4-manualer till de spel de importerade från Spanien. Dessa A4-manualer har emellertid aldrig likställts med Bergsalas övriga trycksaker, utan har snarare tillskrivits en dignitet motsvarande Nintendos SCN-märkning, med åtföljande värde.

Hur processen att förse spelen med svenska instruktioner på A4-papper såg ut är inte klarlagt, till exempel om Bergsala kopierade upp dem själva eller faxade dem till butikerna, men det är helt vedertaget att Nintendo i Japan inte befattade sig med A4-manualerna. Äkta när det handlar om A4-manualer är därför inte detsamma som äkta kassetter eller äkta manualer, det vill säga producerat av Nintendo i Japan, utan på sin höjd ”äkta Bergsala”, om så bara via fax. Äkta betyder då bara att pappret är från tiden när spelet såldes nytt i butik, och falskt betyder att någon har kopierat pappret efter att A4-manualerna blev värdefulla.

Fixeringen vid A4-manualer hänger samman med samlarnas strävan att ha en komplett samling svensksålda spel, men som Thomas Sunhede redogör för i boken NES-XX-SCN så var det bra många fler titlar som såldes utan anpassning i form av svenska instruktioner. Det faktum som många väljer att bortse från eller inte är medvetna om, är att EU-inträdet 1995 medförde att alla spel som var avsedda för andra EU-länder utan vidare kunde säljas också i Sverige, även om uppdelningen i PAL-A och PAL-B satte sina begränsningar för NES. Det har hursomhelst blivit så att samlarna låter A4-manualerna bestämma vilka spel som utöver SCN-spelen ska räknas till de svenska utgåvorna.

Är det kanske så att det synsättet nu håller på att överges? Kollar man på spelsamlarmarknaden så är det inte längre någon rusning efter A4-manualer till vare sig NES, SNES eller någon annan konsol, utan de flesta riktigt dyra avsluten ligger ett par tre år tillbaka. A4-manualerna är helt och hållet de nationella distributörernas påfund, och oaktat sällsyntheten kan man fråga sig om dessa verkligen hör hemma i en Nintendosamling. Visst är det många som också samlar på Bergsala, men det finns i alla fall fog för att avfärda A4-manualerna med orden ”Nej, jag samlar på Nintendo”.

Inte äkta Nintendo.

söndag 8 oktober 2017

SNES Classic Mini – en retrokonsol i ordets rätta bemärkelse

När jag skrev inlägget Retro vs kanon så var Game Boy Advance SP: Classic NES Edition det bästa exemplet jag kunde ge på en konsol som med rätta kunde kallas retro, av det skälet att den till utseendet efterliknar en gammal originalkonsol. Det var för knappt fem år sedan och inte kunde man då ana att återlanseringar av NES och SNES var förestående. Om själva originalen är det olämpligt att säga retro av anledningar som jag utvecklade i inlägget och begreppet undviks medvetet i Spelsamlarboken, men minikonsolerna överensstämmer mycket bra med innebörden av retro.

Nintendo Classic Mini: Super Nintendo Entertainment System, som är det fullständiga namnet på retrokonsolen, innehåller ett urval av de allra bästa spelen till konsolen, och är på så sätt både retro och kanon. Det är tydligt att kvalitetskriteriet har varit avgörande för urvalet och att man har valt att utelämna likartade spel som är sämre: man har med Mega Man X men inte sjuan, X2 eller X3; Donkey Kong Country är med men inte tvåan och trean; rollspel från japanska Square är med men inga från Enix eller från amerikanska Square; Street Fighter II Turbo är med men inget annat beat ’em up. Det finns därmed en stor spridning av spelserier och det är egentligen bara Star Fox som har sällskap av en regelrätt uppföljare.

Urvalet är helt säkert kanonbildande; de utelämnade spelen kommer mycket lättare att glömmas bort, även om de i själva verket håller högre kvalitet än några av dem som har tagits med. Det är egentligen bara Chrono Trigger som är så starkt i sig självt, bland annat i kraft av mycket högt värde på originalspelet och många återutgivningar, att exkluderingen här inte spelar så stor roll. För Pilotwings, Gradius III och Sim City med flera, som kvalitetsmässigt kan mäta sig med åtminstone några av de inkluderade spelen, är nederlaget betydande. Nintendo har eftersträvat spridning av såväl serier som genrer och i viss mån utvecklare, men då inte ett enda shoot ’em up i 2D finns med är det svårt att se varför Gradius III har utelämnats.

Utelämnat.
 
Spelen på SNES Classic Mini är amerikanska versioner och med det följer att namnen också är amerikanska. Det innebär att Final Fantasy VI nu får heta III också i Europa, vilket förmodligen inte hade blivit namnet om spelet hade kommit hit som det första i serien 1994/95. Amerikanska versioner innebär också att spelen uppför sig annorlunda. I regel går de snabbare, men Super Mario Kart är annorlunda på ett underligt sätt och inte så mycket snabbare som skillnaden mellan 50 och 60 Hz borde medföra; tiderna i Time Trial blir bara lite bättre. Istället är det en massa andra saker som skiljer, till exempel så slirar man mycket kortare tid om man gasar för tidigt i starten, och många sådana skillnader gör att man inte känner igen spelet.

Sladdlängden är också ”mini”, dvs snålt tilltagen, och handkontrollerna har inte samma kvalitetskänsla som originalen utan påminner mer om piratkopierade SNES jr. De har även en massa fula märkningar på baksidan, antagligen en konsekvens av omfångsrika regelverk som inte är till någon nytta alls egentligen, men sysselsätter mängder med kontorsråttor. Originalhårdvaran SNSP har inte ens CE-märkning.

Många symboler gör inte handkontrollen bättre.