onsdag 18 januari 2017

Sidan Dyraste spelen uppdaterad

Sidan Dyraste spelen någonsin på den svenska marknaden är nu uppdaterad med spel som har sålts för minst 10 000 kronor de senaste månaderna. En del affärer väljs bort därför att försäljningen inte har skett öppet och informationen är otillräcklig. Helst ska det gå att följa budgivningen och om budgivning inte har skett så bör åtminstone alla uppgifter kunna fyllas i för att det ska vara lönt att ta med affären.

Som påtalats tidigare så är affärerna med de högsta köpeskillingarna ingen vidare indikator på värdet, för de genomsnittliga priserna – även med hänsyn till skick – är mycket lägre. I många fall är det två budgivare som har dragit iväg så att den tredje högsta hamnar på kanske hälften av det vinnande budet. Ändå är sidan och inlägg som handlar om de dyraste spelen de mest lästa på bloggen, förmodligen för att många sökningar leder dit.

Bland de nu tillagda spelen finns World of Warcraft, som med 17100 kronor är jättemycket dyrare än något annat PC-spel. WoW torde med sin stora skara synnerligen hängivna spelare ha jämförelsevis väldigt många spelade timmar, men det är förstås omöjligt att säga säkert om det är det mest spelade spelet. Hursomhelst visade det sig även ha högt samlarvärde, och det är därmed inte längre enbart Nintendo på listan.

söndag 1 januari 2017

Altice och emulatorerna

”En Super Mario World-romfil är inget annat än en äkta datorbaserad piratkopia, och att tanka ner en sådan är lika fel som att ladda hem The Legend of Zelda: Majora’s Mask eller Golden Sun. Vill man ha ett rent samvete och visa respekt för sig själv samt utvecklarna undviker man att begå sådana brott.”

- Sigge Huaman på Super PLAYs postsida, september 2002

Bakgrunden till Sigge Huamans brev var att Super PLAY i det föregående numret, ett nummer ägnat åt spelhistoria, hade publicerat adressen till en hemsida där man kunde ladda ned en SNES-emulator. Brevet, och Tommy Rydlings svar på det, är intressant därför att det visar hur liten tolerans det fanns för emulatorer på den tiden. Fortfarande är det inte många som säger sig spela mycket NES på emulator, och i de svenska böckerna om NES nämns emulering nästan inte alls.

Därför blir man förvånad när man läser I Am Error och finner att författaren Nathan Altice formligen frossar i emulatorer, och att han gör vetenskap av det. Till exempel så används emulatorer för att studera hur spelen är uppbyggda av bakgrunder och sprites, och roms utgör en stor del av källförteckningen.

Altice påtalar flera gånger att Family Computer inte låter sig avgränsas till de processorer och kretskort som utgjorde den ursprungliga enheten. Entertainment System i USA och Europa är annorlunda uppbyggda och därutöver finns Sharp Twin Famicom och en hel del annan hårdvara som kan spela Famicom- och NES-kassetter. Därifrån vidgas fältet till att även omfatta hårdvara som kör NES-spel i digital form, till exempel senare generationers Nintendokonsoler och datorer med emulatorer. Och slutligen blir det även ett kapitel om TAS. Det är oturligt för Altice att NES Classic Mini utkom så kort efter boken, för återlanseringen torde ha ganska stor inverkan på många av de resonemang som förs i boken.

Altice är tydlig med att boken inte gör någon ansats till att vara heltäckande i fråga om sådant som vilka titlar som förekommer, utan varje nämnd titel ska vara av betydelse för det större sammanhanget. Det formuleras kärnfullt på sidan 8 i boken: ”Similarly, hardware and software examples are not chosen based on their gameplay merits or review metrics, but according to their relevance to the platform-specific topic. Fortunately, some of the best and most critically acclaimed games are also the most interesting to study.”

Kollar man i registret i slutet av boken ser det ut som att cirka 60 titlar nämns, de utmärker sig med kursiv stil, men ganska många fler nämns i förbifarten någonstans i boken, även en hel del arkadspel och spel till andra konsoler. Det finns som bekant en annan författare, Pat Contri, som tycker att alla titlar måste inkluderas för att det ska vara ”ultimate”, men min åsikt är att det är mycket bättre att skriva om de spel som faktiskt är betydelsefulla. I I Am Error hittar man alltså inget om svenska storsäljare som Teenage Mutant Hero Turtles och Chip ’n Dale, eller svenska kassa samlartitlar som The Lion King och Captain Skyhawk. Däremot får exempelvis Mr. Gimmick, som har en hel del att komma med, ett flertal sidor.

I Am Error verkar ha fått minimalt med uppmärksamhet i Sverige; det dröjde ganska länge innan jag upptäckte den, så att den ska påverka den allmänna inställningen till emulatorer framstår som föga troligt. Emulatorer och roms behandlas i alla fall ytterst seriös i boken och de har nog haft större betydelse än många, samlare och andra, har velat inse. Ändå går det inte att komma ifrån att emulatorer ibland är oseriösa på helt egna meriter. NESticle var först med savestates och mycket annat och kan rimligen inte utelämnas, så Altice väljer att bara beröra namnvalet och ikonen som hastigast och därefter gå vidare till vad emulatorn betydde för det kulturella utbytet mellan Japan och västvärlden med mera. 

”Anatomical icon” valde Altice att kalla den.

onsdag 28 december 2016

Traderas spelmarknad i slutet av 2016

Så här ser det ut om man tar med alla auktioner och fastprisannonser som har avslutats under de senaste två månaderna.

TV-spel & Datorspel: 103199
Nintendo Wii: 12042
PlayStation 3 - PS3: 11770
Xbox 360: 10512
Nintendo - NES: 8708
PlayStation 2 - PS2: 8535
PC-spel: 7949
PlayStation 4 - PS4: 5852
Super Nintendo - SNES: 5175
Nintendo DS: 3390
Nintendo 64: 3113
PlayStation - PSone: 2834
Övrigt: 2792
Xbox One: 2603
Game Boy: 2408
Nintendo Gamecube: 2260
Xbox: 1968
Nintendo Wii U: 1799
Nintendo 3DS: 1727
Sega - Mega Drive: 1644
Game Boy Advance: 1425
Övriga märken: 1209
Sega Dreamcast: 814
PlayStation Portable - PSP: 681
Sega - Master System: 618
Pocketspel: 536
PlayStation VITA: 350
Litteratur: 302
Mac-spel: 35

Jämfört med för ett år sedan är utbudet lite mindre, men NES är på i stort sett samma nivå.

Går man över till auktioner med bud ser det ut så här:

TV-spel & Datorspel: 39010
Nintendo Wii: 6785
Nintendo - NES: 4401
PlayStation 3 - PS3: 3792
Xbox 360: 3027
PlayStation 4 - PS4: 2923
Super Nintendo - SNES: 2488
PlayStation 2 - PS2: 1999
Nintendo 64: 1651
PC-spel: 1372
Game Boy: 1202
Nintendo DS: 1136
Xbox One: 1080
PlayStation - PSone: 910
Nintendo Wii U: 797
Nintendo Gamecube: 792
Nintendo 3DS: 711
Övrigt: 707
Sega - Mega Drive: 613
Xbox: 543
Game Boy Advance: 502
Pocketspel: 335
Övriga märken: 313
Sega Dreamcast: 261
Sega - Master System: 251
PlayStation Portable - PSP: 203
PlayStation VITA: 135
Litteratur: 69
Mac-spel: 8

Här är summan nästan precis densamma som under förra årets julhandel, men Wii har ökat enormt och NES och SNES har minskat. Egentligen är det inte alls underligt att Wii är störst på begagnatmarknaden om man beaktar hur mycket den sålde.

När allt som har sålts för under 1000 kronor sorteras bort ser det ut så här.

TV-spel & Datorspel: 1582
Nintendo - NES: 380
PlayStation 4 - PS4: 296
Xbox One: 119
Super Nintendo - SNES: 116
Nintendo 3DS: 102
Nintendo Wii U: 89
PlayStation 3 - PS3: 78
Nintendo Wii: 63
Pocketspel: 60
Nintendo 64: 45
Xbox 360: 32
Övrigt: 28
PlayStation VITA: 24
Nintendo Gamecube: 23
Övriga märken: 20
Sega - Mega Drive: 18
Game Boy: 16
PC-spel: 15
PlayStation - PSone: 15
Nintendo DS: 13
Game Boy Advance: 8
Sega Dreamcast: 8
PlayStation 2 - PS2: 7
Sega - Master System: 5
Xbox: 2

Här är det faktiskt en ökning i numerär och det är framförallt NES och PS4 som står för den. Nytt för den här perioden är att NES har en större andel hårdvara än tidigare på grund av nyproducerade NES Classic Mini. Wii får se sig rejält akterseglad på den här nivån. Nästan allt i den kategorin, ca 99 %, säljs alltså för under tusenlappen.

Kategorierna Mac-spel, Litteratur och PSP försvinner. Xbox försvinner egentligen också eftersom auktionerna där är felplacerade. I Sega Master System finns bara konsolpaket, i PS2 några stora spelpaket också. I Dreamcast finns inga enskilda spel, men de båda Shenmue för 1500 kronor. Game Boy Advance har både NES Classics Zelda och Pokémon Emerald för strax över tusenlappen. Pokémon regerar också i Nintendo DS med Heartgold och Soulsilver, och får sällskap av The Legend of Zelda Spirit Tracks Limited Edition.

I PS One är det framförallt spel från Konami som säljs för ansenliga summor, i synnerhet Castlevania Symphony of the Night men även Suikoden-spelen. PC-spel chockar med 17100 kronor för World of Warcraft Collectors Edition. Det är rekord med jättemarginal för PC-spel. I Game Boy har en mängd olika titlar sålts med ett CHN-märkt Super Mario Land 2 som det i särklass dyraste. Det förklaras inte vad som är speciellt med utgåvan, som alltså är kinesisk, men vinnande bud blev 5150 kronor och tredje högsta budgivaren hade 3000 kronor.

I Sega Mega Drive finns mest spelpaket. Övriga märken är väldigt blandat, men Saturn-spelet Magic Knight Rayearth för 3750 kronor utmärker sig. I Gamecube och PS VITA finns inget särskilt att lyfta fram. I Övrigt såldes ett ”exklusivt besök hos Starbreeze PAYDAY-team” för 10800 kronor, annars inget speciellt. Xbox 360 har sina vanliga konsolpaket.

I Nintendo 64 finns bara 12 auktioner i spelkategorin, och flera av dem är paket. Dyra kassetter som Mario Party 3 och Paper Mario såldes nu kompletta för 1025 kronor styck. Även Conker’s Bad Fur Day tycks ha blivit billigare; nu såldes två kompletta exemplar och inget gick över 2000 kronor. Halvtaskigt skick på dem kanske, men skicket brukar göra ganska lite för priset på Nintendo 64.

Pocketspel var mycket större än normalt den här gången men utgörs fortfarande av enbart Game & Watch, så det såldes helt enkelt ovanligt många sådana. Framförallt var det andy942 som sålde ett stort antal kompletta spel. 8000 kronor kan vara rekord för Balloon Fight Crystal Screen.

De följande fyra kategorierna Wii, PS3, Wii U och 3DS har i stort sett bara konsolpaket. Enstaka specialutgåvor finns, men inget riktigt uppseendeväckande.

I SNES utmärker sig bland annat ett inplastat Zelda 3 för 5889 kronor, ett Hagane med box men utan manual för 3350 kronor och inte minst ett X-Zone i nära nyskick för 10100 kronor.

Xbox One och PS4 har enstaka specialutgåvor, annars bara konsolpaket. Specialutgåvorna är till exempel Final Fantasy XV Ultimate Collector's Edition, som finns till båda konsolerna men är mycket dyrare till PS4 (nästan 5000 kronor).

I NES var det något av en återkomst för ESP-spelen med välkända Hammerin’ Harry, Robocop 3 och Captain Skyhawk för runt 5000-6000 kronor. Det ska påpekas att dessa var i mycket bra skick och att sämre exemplar, som ändå var kompletta med svensk A4-manual, inte gav samma intryck av återkomst – George Foreman’s KO Boxing fick 2300 kronor som bästa bud vilket var under reservationspris, till exempel. Men ESP-spelen visar sig i alla fall nu, till skillnad från för några månader sedan då de tycktes bortblåsta. Förmodligen har innehavarna av spelen funnit sig i att priserna som betalades 2014 inte är realistiska. Dyraste NES-spelet blev ett Mr. Gimmick för 10300 kronor. Och mycket riktigt så såldes många NES Classic Mini, som helt klart utgör merparten av de knappt 200 objekten under Basenheter. De snittade väl någonstans mellan 1500 och 2000 kronor, alltså omkring dubbla nypriset.

måndag 12 december 2016

Dessa köper Spelsamlarboken: Adlibris statistik

En bra sak med Adlibris är att de tillhandahåller kartor och diagram som visar var en bok säljer och som ger en grov uppfattning om vilka köparna är. En dålig sak, eller mindre bra, med Adlibris är att åtskilliga försäljningar på sistone inte har märkts ut på kartan, och att man ofta får felmeddelande när man försöker få fram sagda kartor och diagram för hela perioden från 2014 till idag. Det är nämligen så att försäljningen av Spelsamlarboken på Adlibris nu är uppe i en sådan volym, strax över 100 exemplar plus drygt hälften av det i första utgåvan, att Adlibrisstatistiken borde kunna säga en del om hur intresset för spelsamlande ser ut.

”I am Error”, säger servern. Alltför ofta.

Efter många försök fungerade det med stoppdatum 30 september, inte senare, så innevarande kvartals försäljning får utelämnas. Det gör förmodligen ingen jätteskillnad.


Spelsamlarboken har alltså en föredömligt jämn fördelning mellan landsdelarna Norrland, Svealand och Götaland. Böcker vars antal sålda exemplar endast räknas i hundratal brukar annars ha försäljningen koncentrerad kring trakten där författaren bor. Så är alltså inte fallet med Spelsamlarboken och det är förstås ett gott tecken. Bland länen är det framförallt Värmland som utmärker sig med många sålda böcker i förhållande till folkmängden, Värmland som mest förknippas med Stiv som hade de 210 NES-spelen kompletta redan 2004. Sedan finns det några län – Västernorrland, Örebro och Gotland – där det oberoende av folkmängd inte har sålts någon bok. Västernorrland och Örebro har jag för mig är hemma för Sol och Gaminggrannar, men Gotland saknar spelsamlaranknytning vad jag vet. Gotland har dessutom så liten befolkning att län och kommun är samma.

Procenten som anges för varje län förklaras så här, citerad text kursiverad och ej korrigerad:

Vid beräkning av procentsatserna görs en beräkning på hur spridningen av försäljning har skett runt landet. Denna procentsats delas sedan med hur många procent av sveriges totalpopulation som bor i det specifika länet.

Ett exempel. Om det bor 5% av sveriges totalpopulation i ett län, och det länet har en försäljning på 10% så innebär det en differens på 100% (dvs, dubbel försäljning mot hur många som bor där). Om det istället bodde 20% i ett län så skulle det behövas 40% av all försälning för att uppnå en differens på 100%.
 

Lite underligt är att fördelningen per län ser rejält annorlunda ut för den första Spelsamlarboken. Då var Dalarna i topp följt av Kronoberg medan Värmland var långt ner och Jämtland var utan försäljningar. Siffrorna under Landsfördelning (5 i Sverige, 1 i Finland) är förstås heltokiga, de ska ju bli 93 när de adderas, men det andra som uppges verkar rimligt. Jämförelser med första utgåvans försäljning ger upphov till åtskilliga iakttagelser. Så här ser den ut:


Här är alltså Dalarna i topp med försäljning i förhållande till befolkning, och Dalarna är omtalat för att ha många framstående spelsamlare. Både Gotland och Örebro är utan försäljningar av båda utgåvorna av Spelsamlarboken. När man adderar siffrorna under Landsfördelning så är det bara en bok som saknas, vilket antagligen betyder att den såldes till ett land utanför Norden.

Det är onekligen en egendomlig åldersfördelning med över hälften av köparna mellan 20 och 29 år, men ingen under 20. Den som tror på någon ”återväxt” där personer som inte är uppväxta med NES och SNES börjar att samla på dessa konsoler kan beakta hur åldersfördelningen har förändrats mellan de båda utgåvorna: lejonparten är nu 30-39 år. Flera köpare är säkert samma personer, som har blivit äldre sedan den första boken utkom 2010. Inte heller bland köparna av 2014 års utgåva finns någon under 20 år. Någon ”återväxt” går alltså inte att skönja.

torsdag 8 december 2016

Usla spelböcker och förträffliga

För ett par månader sedan skrev jag om spelböcker på gång och utkomna. Det finns emellertid många fler tv-spelsböcker än så, faktiskt så många att det börjar bli oöverskådligt. Dessvärre är det inte mycket att glädjas åt, eftersom frånvaro av spärrar när alla kan publicera böcker på egen hand gör att kvaliteten brister. Jag kan särskilt varna för tyska RETRO-Gamer Katalog av Michael Graf. Boken kan förefalla lovande om man tittar på omslaget, men innehållet är riktigt uselt. Utan att veta – det är inte kul att klicka hem en massa böcker bara för att förpassa dem till soptunnan direkt – kan man gissa att detsamma gäller för andra ganska nyutkomna böcker som Nintendo av Sara Green och Retro : en bok om hemdatorer och TV-spel, dess utveckling och historia av Martin Tobias Lithner, där katalogtexten (den korta beskrivningen av boken) innehåller fler korrekturfel än ett seriöst förlag rimligen skulle acceptera i en hel bok. Nu är det ju inte så att Spelsamlarboken eller flera av de böcker jag kan rekommendera är utgivna på något annat än mer eller mindre egna förlag: Bokfabriken, MGIG, Vulkan, Reset Media etc, så det tjänar egentligen ingenting till att gå efter det.

250 tv-spel från 2007 är däremot utgiven på BTJ Förlag, och även om det medför en kvalitetssäkring så är det inte en bok jag kan komma på att jag någonsin har refererat till. Inte heller håller den en klart högre kvalitetsnivå än de mer kvalitativa självpublicerade böckerna. Längst bak i 250 tv-spel listas ett flertal böcker på engelska som samtliga tycks ha infallsvinklar som är varianter på hur spel påverkar samhället. På engelska har det alltså länge funnits en uppsjö av spelrelaterade böcker, men förmodligen är de helt ointressanta om det är spelen man är intresserad av och inte det amerikanska samhället. Att det finns så många böcker om spel gör bara att det ställs större krav på läsarens eller köparens förmåga att vraka. Det är de förträffliga böckerna som är värda att läsa och uppmärksamma.

I Am Error avser jag att återkomma till. Att den tillhör de förträffliga böckerna står redan helt klart.

RETRO-Gamer Katalog: Något saknas mellan Motor City Patrol och Ms. Pac-Man.