torsdag 23 november 2017

"A4? Nej, jag samlar på Nintendo."



Under NES-tiden producerade Bergsala mängder av trycksaker med anknytning till deras roll som generalagent för Nintendo, och många som samlar på Nintendo samlar också på material från Bergsala. Nintendoklubbens medlemsblad började ges ut 1988 och bilden ovan visar omslaget i april 1994. Vid den tidpunkten började Bergsala producera en ny sorts trycksaker, nämligen A4-manualer till de spel de importerade från Spanien. Dessa A4-manualer har emellertid aldrig likställts med Bergsalas övriga trycksaker, utan har snarare tillskrivits en dignitet motsvarande Nintendos SCN-märkning, med åtföljande värde.

Hur processen att förse spelen med svenska instruktioner på A4-papper såg ut är inte klarlagt, till exempel om Bergsala kopierade upp dem själva eller faxade dem till butikerna, men det är helt vedertaget att Nintendo i Japan inte befattade sig med A4-manualerna. Äkta när det handlar om A4-manualer är därför inte detsamma som äkta kassetter eller äkta manualer, det vill säga producerat av Nintendo i Japan, utan på sin höjd ”äkta Bergsala”, om så bara via fax. Äkta betyder då bara att pappret är från tiden när spelet såldes nytt i butik, och falskt betyder att någon har kopierat pappret efter att A4-manualerna blev värdefulla.

Fixeringen vid A4-manualer hänger samman med samlarnas strävan att ha en komplett samling svensksålda spel, men som Thomas Sunhede redogör för i boken NES-XX-SCN så var det bra många fler titlar som såldes utan anpassning i form av svenska instruktioner. Det faktum som många väljer att bortse från eller inte är medvetna om, är att EU-inträdet 1995 medförde att alla spel som var avsedda för andra EU-länder utan vidare kunde säljas också i Sverige, även om uppdelningen i PAL-A och PAL-B satte sina begränsningar för NES. Det har hursomhelst blivit så att samlarna låter A4-manualerna bestämma vilka spel som utöver SCN-spelen ska räknas till de svenska utgåvorna.

Är det kanske så att det synsättet nu håller på att överges? Kollar man på spelsamlarmarknaden så är det inte längre någon rusning efter A4-manualer till vare sig NES, SNES eller någon annan konsol, utan de flesta riktigt dyra avsluten ligger ett par tre år tillbaka. A4-manualerna är helt och hållet de nationella distributörernas påfund, och oaktat sällsyntheten kan man fråga sig om dessa verkligen hör hemma i en Nintendosamling. Visst är det många som också samlar på Bergsala, men det finns i alla fall fog för att avfärda A4-manualerna med orden ”Nej, jag samlar på Nintendo”.

Inte äkta Nintendo.

söndag 8 oktober 2017

SNES Classic Mini – en retrokonsol i ordets rätta bemärkelse

När jag skrev inlägget Retro vs kanon så var Game Boy Advance SP: Classic NES Edition det bästa exemplet jag kunde ge på en konsol som med rätta kunde kallas retro, av det skälet att den till utseendet efterliknar en gammal originalkonsol. Det var för knappt fem år sedan och inte kunde man då ana att återlanseringar av NES och SNES var förestående. Om själva originalen är det olämpligt att säga retro av anledningar som jag utvecklade i inlägget och begreppet undviks medvetet i Spelsamlarboken, men minikonsolerna överensstämmer mycket bra med innebörden av retro.

Nintendo Classic Mini: Super Nintendo Entertainment System, som är det fullständiga namnet på retrokonsolen, innehåller ett urval av de allra bästa spelen till konsolen, och är på så sätt både retro och kanon. Det är tydligt att kvalitetskriteriet har varit avgörande för urvalet och att man har valt att utelämna likartade spel som är sämre: man har med Mega Man X men inte sjuan, X2 eller X3; Donkey Kong Country är med men inte tvåan och trean; rollspel från japanska Square är med men inga från Enix eller från amerikanska Square; Street Fighter II Turbo är med men inget annat beat ’em up. Det finns därmed en stor spridning av spelserier och det är egentligen bara Star Fox som har sällskap av en regelrätt uppföljare.

Urvalet är helt säkert kanonbildande; de utelämnade spelen kommer mycket lättare att glömmas bort, även om de i själva verket håller högre kvalitet än några av dem som har tagits med. Det är egentligen bara Chrono Trigger som är så starkt i sig självt, bland annat i kraft av mycket högt värde på originalspelet och många återutgivningar, att exkluderingen här inte spelar så stor roll. För Pilotwings, Gradius III och Sim City med flera, som kvalitetsmässigt kan mäta sig med åtminstone några av de inkluderade spelen, är nederlaget betydande. Nintendo har eftersträvat spridning av såväl serier som genrer och i viss mån utvecklare, men då inte ett enda shoot ’em up i 2D finns med är det svårt att se varför Gradius III har utelämnats.

Utelämnat.
 
Spelen på SNES Classic Mini är amerikanska versioner och med det följer att namnen också är amerikanska. Det innebär att Final Fantasy VI nu får heta III också i Europa, vilket förmodligen inte hade blivit namnet om spelet hade kommit hit som det första i serien 1994/95. Amerikanska versioner innebär också att spelen uppför sig annorlunda. I regel går de snabbare, men Super Mario Kart är annorlunda på ett underligt sätt och inte så mycket snabbare som skillnaden mellan 50 och 60 Hz borde medföra; tiderna i Time Trial blir bara lite bättre. Istället är det en massa andra saker som skiljer, till exempel så slirar man mycket kortare tid om man gasar för tidigt i starten, och många sådana skillnader gör att man inte känner igen spelet.

Sladdlängden är också ”mini”, dvs snålt tilltagen, och handkontrollerna har inte samma kvalitetskänsla som originalen utan påminner mer om piratkopierade SNES jr. De har även en massa fula märkningar på baksidan, antagligen en konsekvens av omfångsrika regelverk som inte är till någon nytta alls egentligen, men sysselsätter mängder med kontorsråttor. Originalhårdvaran SNSP har inte ens CE-märkning.

Många symboler gör inte handkontrollen bättre.

onsdag 27 september 2017

Recension av Super Power, Spoony Bards, and Silverware

Jag hade inte riktigt klart för mig vad jag väntade mig av Dominic Arsenaults bok om SNES i fråga om vilka aspekter som skulle belysas eller vilka detaljer som skulle framgå, utom möjligen ”en djuplodande redogörelse för uppbrottet med Sony”, som jag skrev i ett tidigare inlägg om boken. Utifrån förhandsinformationen kunde man befara att boken i stort skulle handla om Nintendos förlorade marknadsandelar efter NES, och just berättelsen om marknadsandelar visade sig också få väldigt mycket utrymme i boken. Arsenault anser sig kunna peka på misstag Nintendo gjorde med SNES som förde med sig att det senare gick dåligt för Nintendo.

Problemet är att Nintendos marknadsandelar säger ganska lite om hur det går för företaget, och ännu mindre om kvaliteten på spelen de skapar. Någon kanske tror att Nintendo förlorade pengar när de förlorade marknadsandelar, men de har tvärtom varit fantastiskt framgångsrika på det området. Det var först på Gamecube som Nintendo inte infriade förväntningarna i fråga om spelkvalitet, men de gick med vinst ändå och att de inte överträffade sig själva i Super Mario Sunshine med flera spel kan knappast härledas till strategiska beslut rörande SNES.

Arsenault gör sitt bästa för att kritisera Nintendo och SNES och ägnar ganska många sidor åt att förmedla att SNES har svag hårdvara. Han lyckas hitta ett citat där en representant för Sunsoft påstår att de kallade SNES för ”fake 16-bit”; en åttabitare med ett fåtal 16-bitsfunktioner. Utöver det klagar Arsenault på klockfrekvensen och att den överdrevs i marknadsföringen, men sådan kritik framstår som trivial. Klockfrekvens är något som programmerarna har att ta hänsyn till, men för spelarna måste snabbhet mätt i uppstartstid vara långt viktigare. En noggrann genomgång gör gällande att senare konsoler (som underförstått har högre klockfrekvens) också utsätter spelaren för mycket längre väntan. Även effekterna av Arsenaults hyllade CD-ROM blir tydliga och understryker hur befängd hans kritik är.

Super Power, Spoony Bards, and Silverware går ut på att svartmåla, men då kritiken knappast biter är det svårt att se vad Arsenault uppnår med boken. Det känns inte som att man blir så mycket klokare av läsningen, särskilt inte när Arsenault ger sig på grava missuppfattningar (till exempel rörande bit och megabit på sidorna 78-79) och använder dem som halmgubbar. Det blir heller inte som med I Am Error att man kommer att hänvisa till boken och kolla upp saker i den, för sådan substans finns helt enkelt inte. 

Inte mycket att ha.

fredag 22 september 2017

Spoony Bards är här!

Sent omsider är SNES-boken i Platform Studies äntligen här! Den kommer säkert att uppmärksammas mycket på bloggen framöver, och efter I Am Error i samma serie är förväntningarna självklart höga.

Tillsammans med SNES Classic Mini, som släpps snart (i alldeles för litet antal), är det upplagt för en höst med väldigt mycket SNES.

Super Power, Spoony Bards, and Silverware

måndag 11 september 2017

Tillbakablick på RG 2010 med Gaminggrannar

Nu i september är det förmodligen ganska många av bloggens läsare som beger sig till någon mässa för det som har kommit att kallas för retrospel (ett egentligen felaktigt begrepp som nu är grundligt inarbetat). Retrogathering i slutet av månaden är pionjären bland de svenska mässorna av det slaget, och när Spelsamlarboken (där begreppet retro inte används alls) började säljas 2010 var Retrogathering den första mässan jag åkte till. Mässan hade starkare profilering mot hemdatorer än mot Nintendo, men jag tänkte ändå att det kunde finnas en målgrupp som gjorde det värt att åka till Stockholm, om så mest för att fler skulle få kännedom om boken. Retrogathering har nämligen några gånger hållits i Stockholm och över två dagar, och inte som nu i Västerås och en dag.

Det finns säkert en och annan besökare som uppskattar att kunna sova på saken och komma tillbaka dag två och göra affär, och när många besökare och utställare bor på samma hotell, som var fallet i Stockholm, så finns det även möjlighet till givande samvaro i samband med det. Så det finns absolut fördelar med att köra två dagar, men det innebär också betydligt lägre intensitet, framförallt dag två, och med tanke på att de sista två eller tre timmarna är lugna på alla endagsmässor så kanske man inte tycker att man kan motivera en andra dag bara för att vissa behöver sova på saken innan de gör affär. Men kanske för spelsamlarnas skull?

Ska man köpa en bok utgiven på eget förlag av en författare som inte är känd sedan tidigare finns det kanske en del att överväga; en sådan bok kan rentav visa sig innehålla särskrivningar. Nu gör Spelsamlarboken inte det, men det visste inte besökarna på Retrogathering 2010 (även om de hade möjlighet att bläddra i en bok). Några böcker blev i alla fall sålda, fler första dagen än andra, och en av köparna ville passa på att filma. Han hade nyligen startat en hemsida och Youtube-kanal med två andra och de kallade sig för Gaminggrannar. Numera är trion välkänd i spelsamlarkretsar och alltjämt mycket uppskattad för sina videor på Youtube, men på Retrogathering 2010 var de okända för mig. Videon som blev resultatet heter GamingGrannar.se @ RetroGathering 2010 och är faktiskt till större delen stillbilder, där ser man hur mycket tekniken har utvecklats sedan dess, men de har ändå lyckats förträffligt med att dokumentera mässan.

Den kanske inte omedelbart uppenbara men enorma skillnaden mot 2017 års mässor är att säljarna 2010 hade för avsikt att faktiskt få sålt merparten av det de hade med sig. Då kunde säljarna till större delen kategoriseras som samlare; inför årets RG fanns endast fem bord att boka till facilt pris för privatpersoner, så det kommer mestadels att vara företag som säljer antingen spelrelaterade prylar eller begagnade spel. Många av dem har ett rätt så likartat utbud. På Tradera yttrar sig samma fenomen, att mindre av handeln sker samlare emellan, i att fastprisannonserna tar över och att marknadspriser blir allt ovanligare till förmån för överpriser. Med marknadspriser menas då i huvudsak auktioner där flera budgivare deltar, som torde vara det närmaste spelsamlarmarknaden kommer verkliga marknadspriser (som är till exempel bitcoinkursen vid en given tidpunkt eller ett terminskontrakt på sojabönor).

En annan stor skillnad var att Swish inte fanns 2010 och att alla affärer därför gjordes med mynt och sedlar eller i viss mån byteshandel. Kontanterna som användes då är dessutom utbytta sedan dess och går inte längre att omvandla till kontobehållning, och fungerar därför inte i andra sammanhang heller. Det där med att ”cash is king” på RG gäller däremot fortfarande i viss mån, åtminstone fick jag ta emot hela tre tusenkronorssedlar förra året. Sådana sedlar är förvisso opraktiska när man köper småsaker, men för eftertraktade spel kan det rentav krävas flera stycken och då är det bra att det finns bankkontor som tillhandahåller alla valörer.

Men titta för all del på videon och hör mig säga ”ess-ness”. Det går ju att säga så med hänsyftning på Super NES, men det är ingen som gör det numera och jag blev själv lite förvånad när jag hörde mig uttala det så.

Jag på Retrogathering 2010. Från Gaminggrannars video.